>
För snart två år sedan satt jag på Södra Teatern här i Stockholm, väntade på en spelning med Christian Kjellvander och blev totalt uppslukad av Kristofer Åström som var förband för kvällen. Han satt på scenen med sin gitarr och bara var sådär underbart bra som en man med en gitarr kan vara.
Där och då bestämde jag mig för att ta upp mitt gitarrspelande igen, en karriär som jag som 10-åring lämnade med ömma fingertoppar innan den ens hade börjat.
Skickade ett sms till min underbara storebror, tillika släktens instrumentförsörjare, och meddelade att jag ville köpa en gitarr av honom. En minut senare kom ett sms tillbaka: God jul, du får en i julklapp.
Tre veckor senare hade jag den i min ägo, en fin akustisk Yamaha med stålsträngar (våga vägra nylon), och jag såg framför mig hur jag skulle öva hela vintern för att den följande sommaren kunna sitta på en filt i sommarnatten med en flaska rött bland goda vänner och spela vackra visor (!?!?).
Nu sitter jag här, nästan två år senare, och har fortfarande inte tagit tag i det! Gitarren gråter gömd bredvid min soffa, så i helgen bestämde jag mig för att det nu är dags. Nu ska jag lära mig att spela gitarr!
För det kan väl knappast vara en slump att min barndomsvän (som föddes dagen efter mig på samma bb…) hemifrån Dalarna, som jag tog gitarrlektioner med i ett svettigt vindsrum i fyran för 20 år sedan och som dessutom en period nu i sitt vuxna liv har jobbat som gitarrlärare, nu bor 5 minuter ifrån mig här i stan och har lovat att ställa upp om jag lovar att göra mina läxor!?
Brorsan – jag skäms och ber om ursäkt…men NU SKA JAG GÖRA DET!
Foto privat. Stackars gitarren.